Precis när
ängslighetsfasen
hade lagt sig
fick jag
ett blött
brev
på posten.

Min älsklingsvän hade
tydligen mördat
någon
brutalt och primitivt
under månens
försvinnande.

Utan
skäl eller själ.

Hon hade kremerat
liket i
en kakelugn och spridit
askan över
hela staden
från det faluröda
tornet med
en stor svart port.

Och där blev jag
sittandes med lyxkaffet
vid
köksbordet med
ögonen på brevet som
sakta torkade.

Sedan gick
jag för att
köpa glömskebomull
på apoteket.