vi satt mittemot varandra,
du och jag
vi värmde våra händer på en varsin
kopp te
medan vi blickade ut på hur höstlöven
föll till marken

du bröt tystnaden och sa:
\"det kommer nog att börja regna
snart\"

och jag svarade
\"tvåsamhet
är nog en hel vetenskap
som jag aldrig kommer förstå\"

du vände inte blicken från fönstret
men jag visste att du blev sådär förlamad
inuti precis som jag blir ibland
det tog ett tag innan du svarade:

\"men du förstår en hand som
kramar en annan
du förstår hur en kyss kan bära
på känslor
och du vet hur ögon
avslöjar en själs längtan\"

och så satt vi kvar där vid fönstret
helt tysta
långt efter att gatlampan hade tänds
och våra händer inte längre värmdes
av våra tekoppar