Ännu en söndagkväll i
ensamhet
Smulorna från morotskakan och de odiskade tallrikarna
äter långsamt upp mig innifrån
Sätter på musiken
försöker bli vän med den där
lyckan han sjunger om

(Du och jag sjöng alltid med så högt och falskt vi bara kunde i våra favoritlåtar
Vi dansade i takt med kärleken
du och jag
Skrattade och drog upp volymen lite till
Allt för att reta den sura gnälltanten
i lägenheten ovanför
Hennes tax som alltid skällde på oss
när vi mötte den i trapphuset
Minns du det?)

Jag lutar huvudet i handen
Kniper ihop ögonen, inte gråta
Jag blir inte längre överrumplad av minnena
nej, jag har vant mig vid att de dyker upp nu
Det skrämmer mig inte längre

(Men samtidigt skulle inget kunna skrämma mig mer
än det som händer just nu
För utan dig är disken och smulorna från morotskakan
självmordmotiv)

Parlamentet på tv
Jag sitter i soffan och hoppas godtroget på att få skratta
tills tårarna rinner
Slänga av mig ångesten
som en tröja som blivit för varm
Men när gråten får mig att skaka
darra och kippa efter luft
är det dig jag tänker på

(Du log det där leendet och sade
att du skulle gifta dig med Johan Glans
när Sverige låter homosexuella att vigas
för han är Sveriges roligaste man, visst är han?
Jag skrattade och höll med dig
visste inte att Sveriges roligaste man skulle få mig att
skaka av gråt, månader senare)

Jag dricker mitt te
i små försiktiga klunkar
Bränner mig på tungan med flit
för inget annat kan göra ont längre
Rostar mackor men vill helst av allt
sticka ner en gaffel i brödrosten
Känna strömmen fara genom kroppen
i stället för saknaden av dig
Omväxling är något bra brukar man säga, eller hur?

(Jag vaknade av ett brak, och där låg du
med en förstörd överraskningsfrukost framför dig
på golvet
De rostade mackorna upp och ner
med björnbärsmarmeladen
utkletad mot parketten
och kaffet utspillt på min IKEA-matta
Du tittade upp på mig och vi fnissade tillsammans
Jag skrattade
Du sade skämtsamt att jag var tvungen att bli bättre
på att städa
att det kunde bli farligt om du fortsatte snubbla
över bortglömda låneböcker och dagdrömmande gittarer)

Jag ligger på sängen, har gett upp
I kväll vinner minnena trots allt
Tittar upp i taket, medveten om att allt det här är för stort och tungt
för att glömma genom musik eller te
Att glömma dig är omöjligt, du är en sån person
och jag vet det, innerst inne vet jag det
Ändå kan jag inte sluta försöka
Jag är för naiv för mitt eget bästa
För ju mer jag försöker glömma, ju mer minns jag
och ingenting
kan någonsin göra ondare än det