Det står en flicka där vid fönstret och ser gården genom fönstret ,gården där hon en gång lekte ,där hennes barndom var så trygg ,när hon var orädd ,tills allting sprack och kvar var bara tårarna som sällskap.

Det står en flicka där vid fönstret och ser barnen som leker ,barnen som springer och skrattar och allt verkar vara som i sagans land ,de anar ingenting om vad som kommer ,de vet inget ännu om vad dom ska möta ,de har inte fått bekymren än. Ännu är dom bara glada barn.

Det står en flicka där vid fönstret och minns hur allting var när hon var åtta år och hade flätor i sitt vackra hår ,när hon ännu bara visste om lyckans vackra blomma ,när allting ännu bara var som i en dröm. Den flickan är en en kvinna nu en gammal dam med gråsprängt hår och många tårar som hon aldrig grät i själens djupa rum har hon ,de sitter där likt regndroppar på ett grässtrå ,likt pärlor på en tråd.  Hon minns när hon var barn en gång när träden var så vackra varje vinter,varje sommar ,varje höst och varje vår ,tills allting sprack och kvar var bara tårarna som sällskap.

Hon minns det som igår ,när mammas varma kram byttes mot förtvivlans hårda hand ,när trygghetens band klipptes av och någon slet henne från far och mor ,någon gav henne en stålgrå blick och kvar fanns bara tårarna som sällskap. Hon har det i sitt minne och som bilder på en bioduk rullas allting upp så många gånger om ,hon minns de kalla nätterna ,de rummen där endast dimman var filten som värmde ,där endast stjärnorna såg och endast skuggorna höll henne sällskap. Hon minns också den dagen när någon kom och någon sade ,nu är du fri att gå ,den dagen bär hon med sig som renaste platina ,den dagen när hon äntligen var fri att gå.

Men inte fri från minnerna ,inte fri från såren i själens rum, inte fri från marans drömmar ,men fri att gå.

Det står en flicka vid fönstret och ser barnen ,snart kommer ett av dem och skriker glatt mormor ,mormor vad du är den bästa som jag har.