Vi kanske borde insett det för länge ,länge sedan ,att kärleken vi en gång kände ,har blåsts ut likt lågan på ett ljus. Värmen som vi en gång hade är nu en iskall vind i våra hjärtan. Vi borde kanske har förstått att detta skulle ske ,att ingenting som spruckit så kan lagas än en gång. Visst kan man laga trasigt glas ,men inte bara smulor ,visst kan man bygga upp en riven bro ,men inte en som var av luft. De drömmar dom vi hade de är bara sand idag ,de orden som vi lovade flyter liksom bäcken om våren förbi oss nu.

Vi borde kanske öppnat ögonen även om det sved ,vi borde kanske insett att allting var ett minne blott ,att inget blev som vi hade trott. Vi hoppades så mycket ,men kanske ljög vi båda för varandra ,kanske gick vi som i dimmans förföriska lögn helt blinda för både tid och rum. Du planterade frön i mitt hjärta du fick mig att hoppas och glädjen växte stark ,men orden som du sade var gjorda utav luft ,löftena du gav var värda ingenting.

Jag vet att vi var unga då ,två drömmare i världen ,jag vet att våra hjärtan brann av kärlek ,att vi så gärna ville att drömmen skulle vara sann ,men någonstans i verklighetens rum ,vaknade vi båda ,någonstans mötte vi det sanna ,allt var bara byggt av luft.

Vi borde kanske insett det för länge ,länge sedan ,att kärleken kan vara så otrolig ,så fantastiskt vacker att den bländar och förför ,vi borde kanske nån gång sagt det redan då ,det skulle inte bli vi två ,vid ett vägskäl skiljs vi åt.

Vi går åt varsit håll ,vi möter kanske någon annan ,som är precis som vi men ändå inte ,vi måste gå nu ,så jag önskar mig kärlek igen, men denna gången utan att vi skiljs vid nästa vägskäl.