Hon ser inte sitt eget ansikte visas i spegeln

hårt hon rör vid den vackra ytan så glaset spricker - faller

till takten av de klara tårar hon avvisar från sin kind

djupt i hennes sommargröna ögon ryms ett universum

en naken sårbarhet uppenbarar sig mot den sköra ytan

när hon tittar längtansfullt mot skyn

mot ingenstans, där långt borta - där hemma

hennes händer är solen, fötterna månen

de dansar henne genom sina stjärnklädda stunder

till sinnen de talar sitt klingande språk

de är valarnas förföriska sång

när de sjunger förfädernas sånger om frihet

gamla tider som försvann, ekar tomt i ingenstans

hon kastar skärvorna mot drömmarnas land

fäster dem tillsammans med hemlösa tårar och fuktiga moln

tusen år ska lysa vägen i hennes sommargröna ögon

mot ingenstans, där långt borta - där hemma

nya tider som komma, skall eka högt