Av blickarna
trängs jag
in i mig själv.
Och där inne
får jag klaustrofobi
och sprängs.
Jag är
allergisk mot
blickar och
ögon
och uppmärksamhet
i fel situtioner.
Och det finns inget
botemedel,
inga piller.
Knappt någon
vet vem jag är, för jag
kan inte vara mig själv.
Jag är begränsad
och blockerad.
(Och jag vågar
inte erkänna dig för
mig själv, jag vågade
inte säga det till
psykologen)
Jag bara låtsas
att jag är vanlig
och ignorerar
min rädsla.
Och låter
mig själv
blockeras.

Låter drömmarna
krossas.