Finns det något mer inspirerande, upplyftande, underbart skönare än att veta, kanske också planera. En lång underbar promenad i höstens glimt, i park och vindnötta skylningar. att få dra upp slaget kring nacke och borra ned händer i ficka. att tänka: den där strofen, det där ackordet, den där tonen, är nu min. att beblandas med skräckfylld känsla av ångest, då man ser en medmänniska förloras, där tårar redan torkat ut och ögonen möts av oblind längtan att få låta stegen exponera sig i en frihet av okuvlig värme, nästan som att man småfnittrar och ler, och faktiskt också skrattar till. för det sjuka orubbliga, det absoluta satiriska då gränsen över människors förstånd blir en sann pastich kring mänsklighetens underbara helvete, i stunder då man skulle ge allt för att baka den gudomligaste tårtan och faktiskt svära eden; att paradiset finns, så även för trasigt förlorade barn och dela tårtan med de,där allt hemsöks av planterade historier som människans själ endast råder över, ett än större förstånd att le och faktiskt älska dem alla, en omutbar insikt som väver sig igenom allt perspektiv och hoppas få fäste i en större sanning, än de rationella mönsterna som våra sinnen lockas av. Jag är en egoist, och jag har förstått innebörden, ty- hur dela med sig av kunskaper och säga till andra vad som är rätt och fel, när själens egna strömmningar är ett öppet fält av befriande impulser och absolut vitt oskrivna blad. Det är när jag nu kommer att bege mig om en stund, att se på varje löv och kanske fan också stanna en stund och betrakta, ge jävlarna ett namn, en känsla, en tonart, ett eget liv, vart och ett mysterium, ett kall och en röst. För jag behöver inte höra de, och ej heller förklara, kanske går ner på knä och sluter min handflata över deras raspiga trådar. De löven, de bladen, får bli deras röst, kanske jag bara borde lyssna. en liten del av allt och hur pianoackorden lever sig fram i det inre, hur bilder och format av scener, röster och krediterade embryon föder sig fram. en känsla av rike och outforskade element, en fantasi som aldrig tar slut, en mjuk ton av never ending story, en glimt till inspirationens evighet, en outsläcklig törst. ett outsinligt hav. stråkar och pelare förnimms i en horisont, vars strand är vitt, där hav är ljus, och att man går och går och går, utan att bli trött, utan förväntan, utan hunger och köld och där natten aldrig är mörk.

Min frustration är sann, obeveklig och äkta. Livet kan aldrig påverkas. Ej heller de som kämpar, söker, gått fel, vilse, förbarmar sig. saknar sig. inte ens vet deras eget namn. en tråd som går hur djupt som helst till ett ödeslöst botten av trauma. Jag tackar för dagen, glimten som anas, mänskligheten lever i en krypterad scen och någon gång så springer vi på de som försökt lösa några gåtor, ge några svar, anta teorier. Vi andas ur existensiell syrgas och vissa vill sluta andas, för att pröva sin odödlighet, omedelbarhet, men skräms av rädsla och rigorösa bevekelseförsvar. Ändrar sedan attribut sprunget ur stoft från det omvända; tillit blir paranoid försiktighet, trygghet blir ängslan, rädsla att förlora. Kamp om existensen, överlevnad. Samförstånd blir infantil envishet. Jag ser hur människor, kanske också långsamt men säkert efter kamp på slagfältet, i en känsla av egen färdighet, vinst - missar slidans position och hur svärdsegget försvinner djupt in i magen istället, utan att de förstår - att tiden rinner ut, tillsammans med blodet som är deras kraft - deras tro, just den sanningen - de slåss för att bevara. ett ödes ironi i en fulländad verklighet. det är fan historia.

det är fan historia.

och jag är glad, och tacksam.

att jag är en del av den.