Allt är stilla, du och jag
möter så en ny lång dag
med trötta hjärtan, ord som vet
vår sorg är ingen hemlighet

När skiljdes vi, när frös allt fast
när vi blev tomt och ord blev plast?
Och kalla tårar, hopplöshetshänder
vet att ömhet aldrig återvänder

Sakta, sakta bleknar vi
med år som stilla andas förbi
matta blickar, uppgivna skratt
där bitterhet gjort dag till natt

Vemod klöser, men blundar i panik
trygghet när varje dag är sig lik
Smeker minnen med förnekande tröst
och vår blir sommar, sommar blir höst

Och hoppet lurar sorgsna ögon att le
vill inte se det alla andra kan se
en sårad och stelnad version av oss två
där ingen längre älskar men ingen orkar gå