Hur många gånger har inte kylans hand smekt din varma kind ,hur många gånger har inte månen varit din lampa på din mörka vandrig genom livets stad. Hur många gånger har du inte vandrat gata upp och gata ner med

ensamheten som din trogna vän ,hur många gånger har du inte bara velat ha en krona i din trasiga hatt ,för att slippa sova på morgondagens tidning i natt ,hur många blickar har du inte fått som fryst ditt leende i själens rum ,hur kunde människor göra så. Parkbänken var din säng ,stjärnorna din lampa,

ångesten din huvudkudde och sorgen var din vän. Och människorna blundade och gick förbi ,ingen ville se den andra sidan utav livet. Hur kunde de göra så ,bara lämna dig i nattens kalla kyla ,bara låta dig vara ,jag känner hur det svider i mitt hjärta utav tårar varje gång jag tänker på hur de gjorde mot dig. 

Men jag vägrade göra som dom ,jag vägrade blunda ,ty jag vet ,att även i trasiga skor är vi människor ,även de som sorgens hand berört är människor ,även den som sover under stjärnorna är människa . Även i trasiga skor och slitna kläder  är man  en människa ,det vet jag, jag ska aldrig lämna ditt hjärta att blöda ,aldrig lämna dina tårar i din själ ,jag ska älska dig så som du är ,ty även i trasiga skor är vi människor.