När hantverkargesällernas träskor klapprade över
Stortorgets kullerstenar, i Gamla stans
gränder och uppåt malmarna ...

Solen hade stigit helt nära horisonten
och där var någon som anade att gryningen
fanns därborta
att något oerhört skulle hända.

Bortom Oscar den förstes jordiska rike
fanns ett annat
där folkets röst var Guds röst,
där en fattig lärling eller gesäll
kunde räta på ryggen
och vara en människa alldeles som mäster.

Är det kanske i gryningen man ser som klarast?