Bakom grågardiner
i en öde stad
Jag hör era blickar
Över asfalten
tunga steg i obalans
du är så svag

Trasslas in i tjocka rep
kan inte rycka mig loss
Det är du som håller mig upprätt
du lär mig att gå

Ljuset slår mot persiennerna
återigen
Mot muren som skyddar er från den hårda världen
Mörkret kan inte tränga in
I din betongbunker kan du vara den du är

Men jag?!
Vem räddar mig,
jag hatar att vara rädd
,ändå,
rädslan det enda som håller mig vid liv

Håller fast vid repen
kan dom få mig att bli du?
Om du inte håller i,
vem räddar mig nu?

nej nej nej nej
Låt mig vara glad
nej nej nej nej
Jag vill bara kunna le igen
låt mig att vara jag

jag hann aldrig se
med vassa fingrar lät du mig falla ner
Mot asfalten hör jag dina ord viskas:
Vännen,
i mörkret kan ingen se dig le


Åh Gud ,
jag tror du har humor