om jag går ut och snurrar runt riktigt, riktigt länge
kanske jag kan hitta ett sätt för två gråtvåta kinder att återfå sin glans
och om jag blir alldeles sådär snurrig
kan jag ju alltid låtsas att det är ett glädjerus som kittlar mig

kanske kan tystnaden viska
att även om jag känner mig tom
så finns allting där någonstans
ett ögonpar, ett skratt, en regnbågsväg till en skatt

om jag lyssnade riktigt noga skulle jag möjligtvis kunna höra stjärnorna sjunga en vaggsång
eller spela boll med månen
och kanske kunde vi spela kula med alla mina tårar av ensamhet, jag och stjärnorna
badandes i deras brinnande värme som nog överträffar mitt mikrovärmda blåbärste

och när jag är sådär alldeles övertygad om att jag fångar bubblor av lycka med mina bara händer
glömmer jag att jag skrikit åt mig själv att jag är som ägglikören i aladdinasken
och att jag inte visste vem jag var när jag sov skavfötters med rädslan
den tystnad i rummet som varit så påtaglig blåste bort med alla stjärnors andetag

men skulle du följa med mig ut och snurra?
trots att jag inte är mycket för dig
för mina ögon kan nog ändå inte glittra, min mun inte skratta utan allt det vackra som är du
och min hand är så tom utan din

du, jag tror stjärnorna väntar på oss,
alldeles här intill,
ikväll