vem lärde dig att gråta, min vän?
jag försöker förgäves hitta dina sår att blåsa på
och fastän jag vet att ditt hjärta inte dansar längre
skrattar du och passar på att i smyg blanda tårar med höstregn

vem suddade ut dina spår i snön, min vän?
jag ser hur du inte hittar tillbaka
när jag famlar efter din hand i mörkret
och letar efter ord som inte tycks finnas

vem kvävde ditt klingande skratt, min vän?
det sägs att mängden tårar är i världen konstant
så om jag gråter lite i mitt rum i natt
kan väl dina smilgropar få leka på dina kinder?

vem lärde dig att gråta, min vän?
jag lovar att inte påstå att det är enkelt att skratta,
när jag vet att du för en sekund glömt hur man gör
men jag kan viska lite tyst
att jag hör vingsus när du vandrar

så om det bor gråt i din hals ikväll, min vän
ska du veta, du är allt jag har
jag finns alldeles framför dig och letar än
en väg åt dig, med skimrande dar