Jag tittar på dig när du sitter där och äter dina anitdepressiva tabletter.
Jag låtsas att jag inte vet och frågar vad det är för något.
Du svarar och säger att det är din allergimedicin.
Jag nickar och klistar fast ett overkligt leende.

Det värker på insidan av att veta.
Du är deprimerad.
Men du låstas och tror att ingen vet.
Men jag vet.

Jag tror att du har insett det.
Vi brukar gråta ut i varandras famnar.
Då tror jag att du vet.
Annars äter väl du dina piller och glömmer bort att lyssna på oss andra.

Du kanske har demoner att kämpa emot.
Är det så?
Pratar rösterna med dig i huvudet?
Säger de åt dig att göra saker som du inte vill.
Säger de åt dig att inte agera när du ser att jag blir nertryckt?

Försöker du kämpa emot?
Är det därför du tar dina tabletter?
För att inte behöva lyssna på dem?

Jag vill bara ta din burk och hälla ut allt i toaletten.
Hälla ut dig i toaletten.
Men om jag gör det så kanske ditt leende försvinner.
Jag vill aldrig se ditt vackra leende försvinna.
Det får mig att bubbla så härligt inuti.

Men jag häller inte ut dig.
Jag bara pratar vidare om min dag.
Men jag orkar inte se dig lida.
Jag älskar dig för mycket för att klara det.

Mamma....