ensam.
inte övergiven, men ensam.
instängd, förlorad
tårögd, skrattande
hatisk kärlek mot ingenting och allt
förlorad förtrollad

för ensam.

dropparna på löven glittrar
som dina ögon gjorde
vinden piskar i träden
vinden drar i mitt hår
den slår mig
den viskar
den berättar
om hur dålig jag faktiskt är.
men samtidigt vet jag
att inget kan mig slå.
jag är trött
det går någon en bit bort
vad håller han?
en pistol ?
ska jag dö nu?
men inget händer
det är bara jag.
fast jag var så säker på att jag skulle dö
andas jag fortfarande
utan mening.

utan något alls i själen.
förutom tomhet.
© Ida Freyhall