Numera vet jag
att du saknar mig
för det har jag övertygat mig om
i flera år än jag kan räkna.

Du är lika närvarande som om
du aldrig hade lämnade mig.
Lika levande som om du satt
här bredvid och skrattade
som bara du kan.

Visst är det löjligt
att jag fortfarande skriver
om dig och om hur ont det gör.

Men vänskapen var högt värderad
och fallet gör lika ont varje gång
jag slår emot den hårda asfalten
och inser att du har lämnat
hålrum efter dig.