jag vet inte om du lyssnar längre
om du läser mina dikter bara
för att se om jag fortfarande lever

jag vet att jag inte har rätt att begära det av dig heller
men jag önskar och hoppas
hoppas att du fortfarande undrar om jag andas

och om du nu mot all förmodan
(för jag vet at du är sårad och besviken)
skulle titta in
så vill jag bara säga:

Du betyder fortfarande allt
och jag vet att jag tog dig förgivet
(för det skäms jag intill döden)

Jag bara blandade ihop begreppen lite
jag klassade dig som familj förstår du
och det är precis vad du är...
min familj
(inte nu...inte sen?!)
men jag tog för lätt på det

familj är ju det viktigaste som finns
precis som du!

men hur många gånger kan man egentligen ramla
och skrapa upp knäna?
hur många gånger orkar man?
som jag sa förut
föralltid och förevigt
jag inser det nu

den enda som jag nånsin älskat...och kommer att älska det är du!