Dagarna går och tider lider. Jag fylls stundom av mycket dystra tankar. Det är viktigt att tillåta sig att förtvivla, utan att för den skull bli förtvivlad! Vad jag menar med det är, förtvivlan går över, men att bli förtivlad gör att det svårt att komma upp till ytan igen. Och upp till ytan kommer man igen, hur eländigt det än ser ut. För min del är det vetskapen att min äslakde make verkligen ville att jag skulle fortsätta leva mitt liv så bra jag kan, efter att han var borta, som gör det möjligt för mig att faktiskt göra det. Det innebär sannerligen inte att jag inte gråter. Jag gråter massor, långa strida strömmar av tårar. Jag vrålar ut min inre smärta.  Jag kan skrika åt hans fotografi, anklaga honom för att lämnat mig. Alla de känslor som väller fram i sorgen släpper jag fram.

     Dagen innan han gick bort var han hemma på permission. Han var så svag och bräcklig. Men vi pratade, pratade och pratade. Vi pratade om hur vi haft det tillsammans, en massa "kommer du ihåg" På något sätt summerade vi och vi kunde konstatera att vi haft fina år.

Vi var alltid noga med att inte kasta skit på varandra verbalt då vi hade olika syn på saker och ting. Vi var alltid noga med att inte somna osams, var det något vi bråkat om så redde vi ut det innan vi gick till sängs. Vi var alltid noga med att respektera varandra.

En massa sådana saker pratade vi om den dagen, innan han gick bort. Det var som att vi avslutade vårt gemensamma liv. Måhända kände han den dagen att det var nära förestående för honom. Jag har insett efteråt att det nog var så. För vi visste båda då att den nya tumören skulle beröva honom livet. Men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Måhända har det att göra med att jag ju naturligtivs ville ha honom kvar i livet. Idag kan jag säga att jag är glad att han inte behövde ligga hjälplös i en sjuksäng. Tårarna är mina egna, det är min saknad som kommer till uttryck då, för HAN har det gott nu, och det gläder mitt i övrigt lessna hjärta.

Änkan B-M