Kalla knotiga fingrar
krampaktigt kramande
letar sig in i mitt bröst
och hjärtat sväller
av det blod som
trycks undan
när jag packar din väska
när jag vinkar åt dig
och ser dig försvinna i backspegeln

Jag vill ta dig i mina armar
mitt älskade barn
och skydda dig ifrån
det du vill undvika
Men jag kan inte
mitt solsken
jag får inte diktera reglerna
för hur din vardag ska se ut
och jag får inte bädda ner dig
i trygghetsbolstret
hur mycket jag än önskar

Jag balanserar på gränserna
för din skull
mitt änglaväsen
och sväljer mina stoltheter
och förtränger det jag vet
i hopp om att lagens råmärken
är de jag bör rätta mig efter
och ovissheten
och osäkerheten
äter långsamt upp mitt inre
för jag vet inte
om jag egentligen borde
strunta i alla lagar och paragrafer
och följa dina ledtrådar
av himlakroppar och legobitar
och aldrig låta dig lämna min sida

Dina runda fingrar
och händer utan förhårdnader
letar sig in i min hand
och jag vill hålla hela dig
ömt och beskyddande
Jag vill besvara alla dina frågor
men jag kan aldrig finna svaret
på din återkommande fråga 
Mamma, varför får jag inte stanna hos dig?!