så står man i blåsten ensam kvar

ingen nära,ingen intill mig jag har

vill så gärna känna den känslan som får hjärtat att banka

men just nu känns det som att gå på en planka

bli puttad över kanten och ramla i det djupa blå

att sjunka mot botten,se ljuset strila genom ytan klar men ändå kan man inte nå

en hand som räcker sig ner,jag sträcker mig,vill så gärna ta tag

hoppas jag når dit,att handen jag kan greppa en dag