Snörar på mig mina joggingskor.
Drar upp dragkedjan på jackan,
sätter i lurarna i öronen och musiken är allt som existerar.

Gatlyktorna tänds tidigt på kvällarna nuförtiden.

Jag kommer fram till motionsspåret,
möts av ett påträngande mörker..
skosulorna sjunker mjukt i den porösa marken.
Ju längre jag går desto närmare kryper skogen,

ensamheten är ett faktum.

Jag kommer fram till stället där spåret bryts av en grusväg.
Stannar mitt på vägen.
De nästan omärkbara regnet snuddar mina kinder.
Åt höger leder grusvägen bort, bort...
en oändlighet utan slut.
Åt vänster ser man gatlyktornas starka ljus lysa upp början av vägen.

Mitt inre säger åt mig att leda mina steg åt höger,
in i de okända, bort, bara bort...
men ändå finner jag mig sakta traskandes för att möta ljuset,
för innerst inne vet jag att vad jag än gör kan jag inte fly verkligheten.