På gatan framför mig går hon som jag längtat efter, flickan med hästsvans . Med snabba trippande steg går hon med huvudet nerböjt. Vinden ligger stilla, den river inte ens i hennes hår. Luftens svala natt ger mig kraft. Min röst är som en viskning längs ryggraden. Jag ser mig omkring och gatan är tom nu och flickan med hästsvans trippar vidare. En halsduk har virats flera varv runt hennes hals, den vackra hals jag trånar efter.
Med månen i ryggen följer jag henne på avstånd.
Stängda affärers upplysta skyltfönster iakttar oss med varma möblemang. De ger gatan karaktär och som läste de mina tankar står de där som ett tyst skydd. Om jag kunde skulle jag släcka dem allihop.
Framför mig har flickan lite diskret ökat på stegen och jag följer snabbare efter henne. Nu tittar hon bakåt och våra ögon möts, jag ser mig speglas i blänket från hennes ögon, med en snabb andhämtning vänder hon sig framåt igen och ökar på stegen ytterligare. Med ett lätt leende på mina läppar saktar jag inte ner. Hon har sett mig, hon vet att jag är med henne, hon behöver inte känna sig ensam, jag är där för hennes skull. Utan mig skulle hon kanske inte komma hem ordentligt. Jag ser mig själv som en gatornas nattvakt som är där för flickornas skull, för att hjälpa deras små steg att bli snabbare.
Som på beställning kommer en ljuv vindpust smygande bakom mig, den passerar och accelererar mot hennes rygg, den river tag i hennes halsduk och får ena änden att ramla ner, släppa fästet om hennes hals och svagt blotta huden där under. Jag hör henne andas med ny kraft, hennes små fötter riskerar snart att börja springa men jag vet att jag gör mitt bästa, det här resultatet var länge sedan jag upplevde, kvinnorna har blivit så avtrubbade med åren medan flickorna bara anpassats mer och mer för mig.
För att använda ett tråkigt uttryck, med ytterst lite riv i så passar flickor mig som handen i en handske.
Flickor vet om mig, de glömmer aldrig någonsin bort mig, jag finns med dem hela tiden. Via löpsedlar sprids mitt budskap och på nyheterna ropas min propaganda ut. Jag är med dem när de ska till att sova, när de har pyjamaspartyn i en föräldrafri lägenhet, när de ska åka taxi, när de går hem från tunnelbanan. I åratal har jag kämpat, skrikit ut mina ord till alla som haft vett att höra på och för varje gång så har min belöning blivit större och större. Jag växer fast i flickor, jag ser till att jag finns med i varenda cell i deras kropp, jag tar mig in utan att de märker det och så finns jag plötsligt bara där. Aldrig på samma ställe som sist, inget får bli rutin.
Flickan jag följer efter har inte saktat farten, hon har inte accepterat mig än, hon vill vidare, snabbare, tittar inte vart hon går, jag ser hur hon snubblar och jag känner hur mina egna steg ökar, framför mig har hon rest sig, snabbt, börjat småspringa, hon känner hur jag närmar mig och hon vet att detta hänt så många andra flickor förr, hon vill inte bli en i mängden, hon vill inte fastna i statistiken så nu springer hon allt vad hon kan för att komma ifrån mig, hennes hjärtas slag ekar mellan skyltfönstren och jag märker hur snabbt jag skyndar på mina egna steg. Hennes halsduk har lossnat ännu lite mer från hennes hals och hennes hästsvans svajar i takt med hennes fart.
Hon springer över gatan, in i ett portvalv, ser sig snabbt över axeln och märker att jag hunnit i fatt, hon fumlar efter nycklar, trycker in en kod på porten, stirrar rakt framför sig, flåsar och precis när hon fått upp porten dundrar jag in i henne, drar henne till mig, sluter henne i min famn, vrålar i hennes kropp, sliter tag i henne och gör henne till ännu en flicka i statistiken, ännu en flicka på löpsedeln, ännu en flicka som aldrig mer kommer sluta tänka på mig.

Frågan är bara: Vem är jag?!