Jag vill bara delge er en sak. Jag blir så glad i hela mig när det inträffar.
Det hände mig i morse, det drog i magen och ett pirr spred sig genom kroppen.
Jag stod på plattformen vid Medborgarplatsens tunnelbanestation och så kommer den gamla ”nya” tunnelbanan inrusande på perrongen och jag väntar med iver på att det ska stanna. När det väl gör det ser jag leende på folket innanför dörrarna. Jag kliver med mungipor som knutits fast ovanför huvudet och ett tålamod som få, in i vagnen och ställer mig med hur mycket luftutrymme som helst bredvid en äldre man. Jag skulle kunna dansa balett där i vagnen, så mycket plats finns det till övers.
Vid Slussen flyttas jag snällt bakåt i vagnen, många fler positiva människor vill åka samma tåg som jag och då känns det så skönt att kunna hålla i sig i den där mittstången som finns i de ”nya” tunnelbanorna, stången som gör att man inte behöver oroa sig för att tappa balansen och ta kontakt med någon okänd person genom att braka in i dem om tunnelbaneföraren, mot förmodan, skulle behöva bromsa in. Idag var det till exempel så underbart mycket folk i vagnen att den där mittstången inte ens behövdes och det är bland det bästa med att åka tunnelbana.
Jag behövde inte hålla i mig, alla människor runt mig hjälpte till, många kroppar i en vagn blir som en mänsklig mittstång, så att säga, jag stod där tätt, tätt intill både unga och gamla och det kan man kalla Stockholmskgemenskap tycker jag!
En man bakom mig hostar mig i nacken och jag kan inte sluta le, jag blir bara så glad av att hans baciller nu susat genom luften och landat i min nacke!
Jag kan liksom känna hans hand mot min rumpa medan min näsa glatt luktar i en annan mans armhåla. Det är så att jag kan spricka av lycka.
En annan bra sak med att åka många på samma gång är att man nästan alltid får gratis musik. Det finns alltid någon som glatt satt på sig freestylen och som för att delge oss andra sin musik höjt så högt man bara kan. Jag tror att alla tycker att det är precis lika roligt och generöst av dem som jag gör, jag menar, jag behöver aldrig ta med mig freestyle till tunnelbaneresorna, snacka om att spara på batterier tack vare dessa underbara människor.
Vid T-centralen ska de som står bakom mig av, alla på samma gång, och de verkar tro att dörrarna stängs innan de hunnit öppnas för de börjar alla trycka på samtidigt och det är lika underbart som alltid när någon trycker, pressar sig mot en, försöker flytta på en åt alla håll och kanter och jag kan inget annat göra än att le, för nu slipper jag gå hem och kramas med pojkvännen.
Jag har efter T-centralenböket kramats klart för dagen.
En annan sak som jag tycker så mycket om är när man råkat hamna precis vid dörrarna och tåget stannar till vid en station som man inte ska av på och känslan av att alla som står bakom en ska ut i ett svep den känslan slås bara av att samtidigt tror de som står ute på plattformen att vid denna station går inga av så de försöker kliva på, allihop på en gång, gärna i bredd också och den känslan är obeskrivlig.
Det är bara så underbart det här som Connex har listat ut, att ju mer ljus vi sätter in i tunnelbanan desto mindre trötta bli passagerarna eftersom den ljudlösa framgången av tåget inte alls söver det minsta.
Jag menar, de har verkligen tänkt på allt.
Det finns alltid plats för alla, intressant reklam att läsa, det är alltid efter årstiden behagligt anpassad temperatur och skulle man mot förmodan råka slumra till så har de alltid en underbar kvinnoröst som ropar ut vilken hållplats tunnelbanan kommer stanna vid, och hon talar om för oss att man kan byta till tunnelbana mot Kungsträdgården, Akalla och Hjulsta samt till flygbussar och pendeltåg, dessutom försäkrar hon sig om att samtliga passagerare tänker på det där avståndet mellan vagn och plattform när vi kliver av, för hon vill ju inte att vi ska snubbla och hindra andra passagerare från att komma av och på tåget. Det är trygghet det.
Fast jag måste ärligt säga att det absolut roligaste som kan inträffa är det som inträffade mig idag:
Jag står längst bort från dörrarna, med massa positiva människor omkring mig, med Metro i varandras ansikten och tunnelbanan stannar till vid den stationen där jag ska gå av och jag försöker visa för alla tidningsläsande människor att jag faktiskt ska kliva av här, men utan resultat i förflyttning. Så jag försöker peta lite snällt på dem för att med fysiska medel tala om att ”här ska jag av” men det funkar inte heller, för ingen verkar vilja att jag ska kliva av (!), de vill fortsätta åka tunnelbana med mig.
Så när dörrarna stängts efter det att ytterligare fem glada och pigga personer kommit in i gemenskapen åker tunnelbanan från min station och där står jag längst in i ett hörn, med en mans armhåla i mitt ansikte och en hund som nosar mig mellan benen utan möjlighet att komma ut förrän vid slutstationen.
Det är alltid ett sant nöje att åka tunnelbana i Stockholm klockan sju, halv åtta en vardag.