Jag möter Honom där

vid bristningsgränsen

när min tanke inte längre orkar

Han viskar

att Han stått där hela tiden

i sand och blod och ökentorka
att Han har gråtit mina tårar
när allt föll ur mina händer
och det
som var min räddning
gick förlorat.....

Han står där

just vid bristningsgränsen

och fångar upp mej
när jag sjunker
ner i dyn....

förundrad ser jag
att där
bland smuts och skärvor

springer en källa upp
med rent vatten

och jag får dricka
tills jag inte törstar mer

då

böjer Han sig ner
och tvättar mina fötter.....