Pojken och flickan
bockar och niger
inför
församlingen
vilken stilla tyst tiger

inför den samlade
domarkåren
som till åren
förträngt
glömt och gömt
undan minnen
av de egna såren

de föga säregna
ännu oläkta

av tidens tand
nötta
infekterade
sorgesamt uppgivna

i stundens avmätta hetta
än en gång
upprivna

inför det kvarvarande
obesvarande
överblivna

ohörda övergivna barn
de alla
härbärgerar inom

likväl fördömande
den vittnesbörd
de alla inför den aktuella
situationen härbärgerar
utom

Pojken och flickan
som båda
darrar
då de ej förstår

vad som försiggår
i det tysta tomrummet
som passerat
och för all framtid
kommer att kvarstå

ovarierat
emellan

tiden av oskuld
och igår

då någon
som borde förstå
likväl
gav dem oläkliga sår

osedd
orädd
förvissad om församlingens
samlade vittnesbörd

inför ingen hörd

bekräftande den kollektiva skuld
de alla
om än med viss tyst tvekan
förnekar
inom

En tår
föds i barnens ögonvrår
inför den dom
de får
men ej kan förstå

utgör skillnaden
och likheten
mellan nu och då

inom ...