Ibland undrade jag om jag alltid skulle få skriva för garderoben. Om livet kunde vara så orättvist att vissa aldrig fick chansen, fast dom förtjänade det.

Jag pratade aldrig om det, men någongång..
då kanske de förstår vem hon var.

Ingenting spelade någon roll, att här och nu var allt som fanns, och någonsin skulle finnas.

Jag letade efter någon jag visste inte fanns där.

Hur står man ut?
Hur kan man gå upp på mornarna och veta att dagen blir likadan som den förra?
Hur klarar man av att se sig i spegeln och veta att allt snart är slut? Att det inte blir mer än såhär.

Tankarna dök ner i tomma intet när jag hörde det.
Död..?
Det sved till i maggropen, och därnere fanns tusentls små ljus i olika färger, glittrandes som stjärnband.

Varje inandning brände till i strupen. Fortplantade sig svidande ner i lungorna. Smärtsamt.
Det blev tyst.
Ett tankebefriat pendlande från kant till kant, framåt och tillbaka, igen och igen.
Bara jag själv, och ett dämpat ljud av röster i korridoren.
Att bita ihop om den svidande känslan, och pressa sig till gränsen för vad man klarade av.
Det gjorde jag inte.

Det satt något i de gamla slitna väggarna, något som jag kanske bara inbillade mig, men som gav ett löfte om något annat och bättre. Något större.
Ett hopp.
Men det rann ut i sanden.

Egentligen kanske det bara handlade om att sträcka ut handen, men det var just det som skrämde mig så.
Tänk om jag inte klarade av det?
Vem var jag då?

Jag kände ett behov att få ner henne på jorden, smula sönder hennes vanor. De dåliga.
För om jag förlorade henne..
vem skulle jag vara då?

Jag ville bara gråta, släppa efter och låta järnklumpen i bröstet sköljas ut i en flod av tårar..
Men jag kunde inte.
Jag mindes inte längre hur man gjorde.

Jag trodde att allt skulle bli bra igen, men sen kom besvikelsen, ilskan och maktlösheten.
Det var som om en bit av mig försvann, krympte, torkade ihop, svartnade.

Utåt var jag som alla andra. En kropp med ben som gick om kring, händer som gestikulerade, en mun som pratade om saker som inget betydde.
Men innuti var jag tom, och därför hatade jag alla.
För att dom inget såg!

Men dom visste.

\"Vi förstår at det är jobbigt\", kunde de säga med falsk medkänsla. \"Även om vi aldrig varit där, så förstår vi hur du känner.\"

Nej, ni vet ingenting! inget alls!

Men det tjänar ingenting till att låsa och slänga nyckeln. Ingenting...

Jag känner och vet att jag har rätt att gå vidare, att få glömma, även fast hennes frånvaro känns som ett öppet, kallt hål längst inne.
Jag vill inte glömma. Alla bilder, känslor, lukter.
Skärvor av något jag nästan glömt.
En gräsmatta, en kaffemugg, Elvis, och värmen från kramarna.
Glöm Inte!

Det är något vemodigt med hösten. Allt det vissna, döda. Känslan av att något oåterkalligen var slut. En slags lockelse att släppa efter och ge upp. Att bli ett med dimman, frosten och kylan.

Det var det hon gjorde den där septemberdagen
Hon gav upp!

Det är också något speciellt med kyskogårdar. Inte kusligt eller spöklikt. Snarare vemodigt och sorgset. Alla stenar med namn och årtal. Rad efter rad av döda människor, vissa saknade och sörjda, andra bortglömda sedan länge.
Men du, jag glömmer dig inte. aldrig!

En ängel vakar över din sten. Jag önskar att jag var hon.
Så orättvist. Så jävla orättvist. Att aldrig ens ha fått en chans. Att bli tvungen att lämna livet, så onödigt tidigt!

ibland tänker jag på hur hon var på slutet. Hennes blickar, de halvdruckna kaffekopparna, halvätna chokladbitarna, hur hennes ansikte blev tunnare och ögonen tommare.

Jag önskar att jag hade kunnat gjort något, när det fortfarande fanns en chans och folk brydde sig.
Innan det gjorde så ont. Innan allt trubbades och fick henne att släppa taget.

Jag brukade gömma mig. Titta på vattnet.
Det var någonting fridfullt med vatten.
Satt jag väldigt länge utan att röra mig och utan att titta någonstans än rakt ut mot horisonten, då var det som om jag stillnade.
som om alla tankar suddades ut och försvann.
Satt jag tillräkligt länge var det nästan som att jag själv upphörde att finnas till!

Fyra år senare strosar jag omkring, utan något mål. Att traska i vinterdiset och känna att jag kan tänka klarare, det får mig att må bra.

någonstans leker jag med tanken. att berätta fär hela världen. För alla!

- Jag hade en gång en mamma.

/Melissa Ahnberg. 2007