1

Där sitter en man i vanligt kök med matrester på spisen; i vanlig stad. Han håller om den kvinna han älskat sedan länge.
Allt är endast svart eller vitt och han själv en marionettdocka i livets berg och dalbana. Någon drar i hans trådar, han går till sovrummet med kvinnan och de älskar andlöst slutet och efteråt känner de sig som de barn dom är. På golvet lämnas trådarna i en hög.

2

I annan del av staden ligger en kvinna och kramar sin kudde. Ett nytt blåmärke syns på hennes rygg medan tankarna rör sig mot andra världar. Där män och pappor har mjuka händer, där mammor bryr sig om att inte mörkret förblir mörkt.

Hon vet inte att det är några år kvar innan hon ska ledas in på avdelningen för hopplösa fall. En trasa som är urvriden för sista gången och där sinnet inte förmår vara kvar i verkligheten. En kvinna som önskar att hon inte vore vuxen, som inte kan skratta och som inte vill låta sig ses.

3

Han som hade planerat så bra. Han borde vetat bättre. Nästa gång väljer han något annat.

Gud ler och tänker: \"Du du dumma lilla människa!\" förstår du inte att det inte är du som bestämmer.
Djävulen har jokrarna i kortleken och skrattar gott åt de korkade människobarnen som ingenting begriper och ingenting förstår.

Gud och Djävulen ser misstänksamt på varandra och sedan lägger de ner korten.
- Vad fan gör du här, säger Gud till Djävulen med rynkad panna. Du borde inte vara här.
- Det är så mycket vi inte borde, ler djävulen. Det är ju förutsättningen för att jag finns vet du väl...har du glömt det?

Sen faller skymningen även för dom här herrarna - som den alltid gör - även om vi andra inte tror att det är sant...

Men många av oss vill veta det ändå....