Vi förlovar oss med presentsnören på ett förortsgolv någonstans. Himlen är apelsinorange, absintgrön och windowsblå. Det är omvälvande när vi sitter på balkongen och delar vår första cigarett vilket jag är tvungen att konstatera.
- Vackerhet biter inte på mig, säger hon självklart medan huset rör sig i takt med dova gitarrslingor, alldeles för långa toner för att det ska vara mänskligt. Viskande cymbaler och varma sekundvisare. Någonstans hennes plingande silverfiskörhängen.
- Det här är vår första cigarett tillsammans, säger jag då.
- Inte tvåsamhet heller, viskar hon bortifrån andra hörnet.
Jag klappar katten som ligger i mitt knä. Det här är en jävligt knepig brud, tänker jag.

*

Hon har örhängen med rökorange pärlor och något är jävligt fel för hon skriker. Snälla Lilja tala om vad som gör så ont. Säg vad det är jag gjort som är så jävla fel!
Han får upp Comfortably Numb i huvudet igen. Han får alltid upp den i huvudet när någonting är så vackert att det gör ont. För det är hon. Och så förbannat intensiv! Han har inte hunnit andas på hela augusti. Bara att se henne dricka kaffe, att se henne röra ner två sekunder mjölk och låta sockerbitar falla ner över de nötta kanterna gör honom stressad. Hon får det liksom att se ut som om det gällde livet.

*

- Jag älskar dig.
- Nej det gör du inte.
- Jo, lika mycket som jag älskar min fucking katt.
- Love...
- Nej LILJA, lyssna på mig nu!
Men Lilja med dödskalleörhängena vill inte lyssna. Hon skänker honom en blick som får honom att känna som om han stod mitt i skärselden och går.
- Vart fan ska du nu då, när jag har något jävligt viktigt att säga?
- Ta en öl. Du förstår mig inte.
Dödskallarna grinar mot honom.

Han sitter uppe i mörkret och väntar på någon som aldrig kommer. Han hinner tänka både en och två och tre gånger på Comfortably Numb. Han tänker på sin svartvita katt Johnny Walker som ser ut som en fjällko. På farmors strykjärnssladd och funderar sen på om man skulle kunna hänga sig i den, på pärlor och att han kastar dem till svin. Han tänker på morsans äppelpaj med vaniljsås och allt han kommer fram till är att hon är vackrare än allt det.
När hon två timmar senare sätter nyckeln i låset och raglar in har han somnat på den blekgröna sammetssoffan.

*

På måndagen är Lilja lugn. Vi sitter i sammetssoffan som är för trång och röker, skrattar åt katten som krupit in i min tomma flyttkartong och inte fattar hur han ska ta sig ut.
När Lilja är lugn har hon paljettlinne och guldörhängen. När Lilja är lugn är himlen mjölkvit och jag spelar Time för henne.
Örhängena skramlar när hon skrattandes slickar mitt skägg och kokar lapsang. När hon stökar bland sina begagnade koppar och mellanmjölken, mina skivor.

*

När tisdagen väcker mig är himlen blekgrön. Den vackraste spyan jag sett, fnissar jag för mig själv och visslar medan jag duschar och diskar. Sen går jag sex kvarter och stannar vid ett antikvariat, köper en olivgrön téservis för min sista hundralapp.
När jag kommer hem ringer jag morsan som ger mig receptet på äppelkaka. Hon frågar hur det är med mig och Lilja och jag kan för första gången på hela september svara:
- Jo tack, det är bra!
När vi lagt på trycker jag in saxofoner i stereon och bakar äppelkakan. Medan den står i ugnen lägger jag mig på golvet och stirrar upp i taket. Tänker att rislampan ser ut som en stor vit ballong och sätter mig käpprak upp för att leta reda på en liten korg. Finner en på fönsterbrädet i sovrummet, häller ut halsbanden och går efter snöre. Binder fast den i lampan och skådar verket. Tänker att den borde målas och kriver upp \"guldfärg\" på kylskåpet.

*

Låsvredet får smaka på järn och jag skriker:
- Lilja, kom och titta! Jag har gjort en luftballong av din rislampa!
Men Lilja vill inte titta på någon jävla luftballong. Hon drar av sig skorna och slänger in dem i vardagsrummet. En av dem landar strax intill den sovande katten som skrämt far upp och in under soffan.
Lilja slår näven i tegelväggen och rusar rätt in i sovrummet där hon sliter ner ledsenskjortan (den armégröna) från galgen.
Jag ställer mig i dörröppningen och ser på när hon ursinnigt sliter av sig min Pink Floydt-shirt. Tittar på brösten, de som är runda och mjuka som blues. Jag vill vara innanför hennes raseri och kupa mina händer över dem men det är lönlöst att ens försöka. Jag vet det för jag har levt med Lilja i två månader nu. Förlovningsringarna ramlade av redan den första svettiga natten men jag vet att jag kommer att vara bunden till henne föralltid.
Även då hon är borta. För när hon fått på sig skjortan och störtat ut i lägenheten frågar jag mig själv hur länge till jag ska orka.