Jag skulle vilja skriva om världens bekymmer.

Sorg, ilska,
glädje, skratt.


Men allt som jag känner är tomhet nu när du har åkt ifrån mig.
Du lämnade kvar det tomrummet som jag sitter i nu.

Här på nedervåningen framför datorn med ord rinnande ur mina fingrar.
Ner på tangentbordet så att du ska kunna läsa mina känslor sedan inatt när du sitter på ditt rum.

Där kommer du sitta,
kanske glad, kanske ledsen.

Jag vet inte än,
för hur ska man kunna veta vad som kommer att hända i framtiden?

Det enda man kan göra för att försöka fylla igen det tomrum som du skapar när du går är att hoppas och tro på det bästa.

Att du vänder dig om innan du går och säger,
men ett litet tag till kan jag nog stanna i alla fall.

Men verkligheten är inte som hoppet.
Du vänder dig inte om.

Du går ut genom dörren,
tittar tillbaka.
Ler och vinkar åt mig.

På teckenspråk säger du,
jag älskar dig. Vi ses imorgon.