Scenbyten är viktiga, det förstår jag nu. Jag hoppas att du också förstår, att när jag talar om honom menar jag mig, att det är drömmarna som är själva scenen. Kulisser faller platta om man rör vid dem, men skådespelarna blir alltid kvar, vare sig man vill det eller inte.
Det är i alla fall det jag menar med allt det här. Att det är skådespelaren och inte pjäsen som är viktig.
Tankar och känslor uppstår från tomma rörelser, du vet. Lukt ur röken från mina cigaretter. Tänk dig, jag har redan bytt kuliss och du har ännu inte märkt det.
Det är först nu som det är min tur, och det är dig jag vill tala med. Jag tror till och med att det är dig jag ser i andra änden rummet. Och jag är nästan säker.
Men när ljuset faller över ditt ansikte, mattar det ut dina färger. Har du märkt hur det tycks bleka bort alla linjer, sudda ut gränsen mellan dig och rummet? Det smeker mig också, blandar mig med honom, där han står en bit bort från sängen, pressad samman med madrassen, med täcket. De träfärgade bokhyllorna glimmrar. Jag ser bort mot fönstret, skrivbordet, mattan. Du hör mig innan du ens hunnit öppna dina ögon.



























Den har följt med mig alltför länge nu, rösten har nog alltid varit där. Det är den jag har försökt få dig att förstå. Och det är först nu du måste lyssna…
Ha! Jag ser att den redan får viljan att rinna ur dig, försvinna helt. Du kan inte ens minnas hur något var innan detta.
”Vakna”, viskade han nyss. Och orden brusade längs väggarna, tycktes fastna i sängens djupt röda lakan.





Och nu har du äntligen märkt att ditt huvud håller på att bli tungt. Att det trycks ned mot hans sluttande axlar och surrar av stumma ekon, av tankar. Ett djupt andetag, jag hör hur det väser när bröstet fylls med den tjocka morgonluften. Du sträcker dig ut och dina fingrar glider mot tröjan, mot benen. Mot honom.
Och mina glider längs med din stretande rygg. De trevar längs med ett eller två av dina revben, utbuktande under den smutsigt bleka huden. Stannar de först när de nått till den plats där höften böjer sig i en skarp kurva in mot själva kroppen, en bit ovanför resåren på dina kalsonger? Eller, låter du dem fortsätta ända dit jag vill?
Jag hör honom sucka.
”Kom igen, det är dags att gå upp.”
Du ser bort mot mig efter att han trätt tröjan över huvudet. Hans blick visar ingen förståelse, det gör den aldrig. Eller, bara någon gång ibland, när ingen av oss behöver det.
Han häver benen över sängkanten, heltäckningsmattans mjuka yta sticker fram mellan hans tår. Och händerna trycker lätt mot tyget som kapslar in madrassen medan han tyst för sig själv mumlar något ohörbart. Ett par ord som han kanske inte ens lyckas uppfatta själv.
Och kanske är ni i fel rum… kanske är det helt fel tid på dygnet? Eller, kanske har du öppnat ögonen några sekunder för tidigt, jag vet inte. Något är det i alla fall. Och när du ser upp från fötterna är jag helt borta, bara min röst dröjer kvar. En resonans som fastnat och växt in i själva väggen, ovälkommen och främmande för dig. Men rummet är bara en del av min egen expanderade anatomi.


























Det surrar i ditt huvud och du reser dig upp. Benen vibrerar av känslan. Och ljudet… Jag ser in i dig medan han letar efter något att stödja sig på, men allt tycks glida undan från er. Golvet ringlar kring hans fötter, vrider honom runt. Jag ser det röda tyget från sängen glida upp, öppna sig för honom. Och jag tror han skriker på hjälp, men är inte riktigt säker. Det är bara min egen röst jag hör, förutom de prasslande lakanen och knarret ifrån sängen.






























Du ligger kvar där du ligger, jag minns att han bett dig väcka honom. Kanske ville han inte att hela dagen skulle försvinna. Hur mycket kan klockan vara egentligen? Du hör hur dörren öppnas, men vänder inte på huvudet. Det är någon annan där i rummet, inte du.




















Jag ser dig stänga ögonen, tror nästan att du somnar. Och när du öppnar dem igen står jag i sängen, vid era fötter. Men du är för trött, du orkar inte hålla dig vaken. Den här gången är det jag som får vänta på andra sidan dörren medan du ligger ensam med honom under täcket. Genom nyckelhålet ser jag mig själv sitta på fönsterbläcket med en nytänd cigarett i min hand och fötterna dinglandes precis ovan era huvuden. Och genom väggen jag hör mig själv krypa bland bråtet under sängen, i taket.
”Jag skall gå strax”, viskar jag innifrån garderoben. ”Vill du följa med?”
Jag har gömt mig bakom böckerna i hyllan.
Huvudet fortsätter surra, du vänder dig mot elementet och blundar. Bara en stund till, bara tills saggen har torkat.







***










Har jag berättat för dig än? Sagt att jag nu är själva rummet? Låt mig förklara en gång till, jag vill inte lämna något oklart.
För det är rummet som är min riktiga kropp, taket, väggarna och mattan. Sängen är mitt hjärta, skribordet min tunga. Kuken har jag gömt under plankorna i golvet; den syns ibland när lampan äntligen har slocknat. Ja, och lampan är mitt enda öga, som du säkert redan vet. Den ser jag allting med.
Dock tillhör fönstret inte mig, det kan någon annan få behålla.
Och det är inte längre jag som bor därinne, utan han. Den andre, som jag gömmer under sängen.
När han är i rummet försvinner allt, då finns där bara fyra väggar. Och jag vet att han inte har något där att göra, att han inkräktar, att han skrämmer. Ni skulle nog bli lika rädda om ni såg honom, som jag alltid är när han är där.






















Nu ser jag dig sitta med en cigg i handen, din mun på glänt. Och röken väller ut i tjocka lager, slingrar sig sakta uppåt, som cirklar och spiraler. Helt formlös geometri.
Och jag räknar sekunder och minuter, inte andetag, inte dina hjärtslag. Darrningarna börjar i armarna, sedan spritter du till i hela kroppen. Inte mycket, men tillräckligt för att det skall göra ont. Och jag hatar att se röken välla ur din kropp, den borde stanna kvar därinne. Det är som om bitar av din själ följer med, och stanken fastnar i rummets väggar. Är det så du luktar innuti?
Nej, jag vill inte veta. Jag har känt din doft, det räcker. Orden skulle bli för mycket.
Hur kunde jag glömma någon alls, för dig?





















Hans mobiltelefon ringer och jag tystnar. Väntar medan han talar med någon om det jag nyss har sagt. Du känner dig nog en aning stött för att han avbrutit mig, och du ser bort. Märker inte hur färgen försvinner från hans ansikte, hur rösten i luren går från ord till brus och dissonansen i de ordlösa meningarna.
Han lägger inte på, men linjen dör. Ändå fortsätter ljudet skeva, och det kommer inte längre från telefonen. Till slut märker du det, hur det skallrar i den öppna rutan och på något vis tycks närma sig. Men innan du vänder dig om för att se om även han hör, har det tagit sig in i själva rummet. Och det slår emot honom, kastar honom framåt. När dina ögon når den plats där han nyss suttit är där bara tomhet. Även ljudet har försvunnit.
















Nu blundar du en stund, försöker stänga allting ute och när du öppnar dina ögon har ljuset blivit så skarpt att du blir överväldigad av alla detaljer. Skuggorna tycks inte höra samman med de ojämnheter som har spridit dem och du måste lämna ljuset för att kunna se ordentligt. För att kunna hänga med i allt det som jag försöker att förklara för dig.
Men när du ser dig om i mörkret förstår jag att det stjäl för mycket. Sammanhanget mellan yta och objekt perverteras åter och lämnar många luckor som är svåra för mig att fylla. Mina ord blir nog för vaga om jag skulle försöka få dig att förstå dem utan ljus.
Jag följer dig när du skyndar bort mot skymningen och ser att det nog är här vi måste vara. Sommarkvällens dunkla atmosfär är allt som du behöver. Och det är här i det skumma ljuset allt blir tydligt utan att vara dig övermäktigt. Och det är här, i den ljumma luften från det öppna fönstret, som vi fortsätter att tala.
Det är här vi äntligen blir vuxna.

























Solen håller på att gå upp och måsar flyger förbi därutanför.
”Jag undrar om det verkligen var såhär dagen såg ut när den blev till, och i så fall varför den är så vacker”, viskar du. Det är som om du inte alls sett gryningen förut.
Men jag vet att tiden håller på att förändras. Att ord som morgon och kväll snart försvunnit ur vårt språk, att de kommer betyda samma sak. Men än är vi inte riktigt färdiga. Ännu kan man se en viss skillnad, även om den inte är så stor.













***













Lycktor glimmar i dina ögon och nu är vi klara. Nu har vi alla helt glömt dagen, morgonen och kvällen. Utanför finns endast lampor, stjärnorna är borta. Och vinden har föralltid mojnat, den lämnar oss ifred, trots att fönstret står helt öppet.
”Det är bara så mycket”, viskar du, fast du inte alls behöver. Nej, vi förstår varandra, och vi ser samma sak — ord har inget med det här att göra.