Jag blir lessen
jag gråter, är ju så svag
det här är det sista jag behöver

tomhet fyller mig
för att jag skulle bli sviken
det visste jag ju redan

ensam
i en stor grym värld
med inget kvar

så hur kan du stå där?
stå där och kritisera mig för mina tårar?
de som nu rinner längs kinderna..

skratta du bara
det svider i mitt hjärta
men jag är ju van

det här är långt ifrån den tyngsta smärta jag känt
inte heller gråter jag nu de största tårarna
men smärtan tar aldrig slut

och hur skall man då orka?
när man har kämpat i en evighet
sitt liv

smärta byggs upp
men läker aldrig
gråter inte heller ofta nuförtiden

men tomheten
är konstant
är ihållande

den river min själ
förstör mitt hjärta
kväver mig

lyckan är jag rädd för
den förstör min identitet
men jag hinner aldrig heller bli

ibland närmar jag mig sakta
ler mot den och bjuder inn
men den vill inte vara min vän


hopplöshet
motivationsbrist kanske någon skulle säga
snälla, jag orkar inte mer