i ett hemligt rum
kan vi mötas
en helig plats

okränkbar
och isolerad

från tillvaron

jag strör
eldsand
i en cirkel
runt oss
och låter elden
skilja oss
från de andra

och här
i vår
utpost
kan vi vila
trygga
i varandras
armar

vi ser
de första stegen
tas av
oskyldiga fötter

---

mittemot mig sitter en ung man.
han läser Kafka men hans kläder
skvallrar mer om rock ’n’ roll än
om öststaters processer. han läser
med frenesi kanske 17 år gammal.
jag avundas hans nyväckta ögon.
mina är avdomnade och allt för
mätta för att orka lysa på det där
sättet. hans liv är fortfarande
en överraskning för honom själv.

---

i ett stilla hav
vilar vi nu
efter tusentalet
dagar
har vi hittat
samma takt

kan du känna
rörelsen?

underströmmar
som spolar bort
dammet
och vi
flyter ovanpå

det är
en hemlig plats
en helig cirkel

---

runt omkring mig ser jag drömmar
och förhoppningsfulla ögon. det finns
någonting ömtåligt i människors
strävanden. någonting sårbart
som ingen har rätt att trampa på
eller ifrågasätta. vi har egentligen
samma mål tillsammans.

---

det var
en varm natt
då du kom
till mig

sommaren slog rot
i jorden utanför
mitt fönster

men mitt ansikte
var vänt
mot dörren

och du sa
sånt där
som man vill höra
när tystnaden
är allt
för påträngande

någonting vaknade
där inne
som sovit
i många år
gömt i den mörka
dimman

jag har nog
älskat dig
sedan den där
stunden

---

det mesta man ser är fult. men
tittar man med rätt öga så
upptäcker man snart spåren
av motstånd i det grå urberget
där regnet hänger likt järnkättingar
från molnen. jag har samlat dessa
ledtrådar en länge tid nu. vi gör oss redo.

---

åren vandrar
och vi låter dagarna
passera genom oss

ditt ansikte
har samma lyskraft
som den där natten

dagarna lägger
sina spår
på djupet

---

vi har låtit allt för många
gå förlorade. när maktens
män talar glömmer de vad som
räknas på riktigt. det som verkligen
är av någon betydelse. medkänslan.
medlidandet. sympatin. allt detta
har de glömt. och de har glömt att
de sitter i samma båt som oss.

---

jag minns ditt leende
på en gata
i Greenwich Village
vi jagade Ginsbergs spöke
där bland de
gröna träden

minns du mannen
i Central Park
han som inte
hittade hem
men som ändå sa
att vi måste
älska varandra?

han sa det
till alla som
var där

men jag tror
att han egentligen
sa det till
dig och mig

vi vandrade
bland de
höga husen
med det ständiga
mullret i bakgrunden
som bärvåg
och puls

av alla miljoner
människor
såg jag bara dig

och där uppe
på 84:e våningen
med världen
runt omkring mig
då du vände dig
mot mig

så visste jag

---