jag saknar
den elektriska staden
med sin ensamma gemenskap
där man kan
göra sig anonym
med Miles Davis
gnistrande ylande
i huvudet

jag saknar
omfamningen
den som tröstar
och förlåter
kanske saknas
religion
utöver ekande toner

jag saknar
det oskyldiga
ansvarslösa
den tid
då det inte gällde
liv och död
jag kan sakna
ett leende

jag saknar
de där nätterna
då stjärnor
roterade i våra huvuden
och vi vandrade hem
berusade
genom den varma
augustinatten
och talade
om det som skulle
komma

jag saknar
trotset
i dina ögon
nu ekar
uppgivenheten
så att alla kan
höra den
det är svårt
att förlåta sådant.