det är
kanske så enkelt
som det är
för mannen med
den flackande blicken
och den illa sittande
mössan
som ivirgt
talar i mikrofonen
på sin bandspelare
vars batterier
är tomma

han talar med Gud

det är
kanske så lätt
som för kvinnan
som varje dag
mediterar på tåget
på väg till jobbet
som trots tumultet
runt omkring henne
vänder handflatorna
mot taket
och andas

i takt med rälsens skarvar

det är
kanske så självklart
som för mannen
som en dag
ställde sig
i korsningen
mitt i livet
och började läsa
dikter av Ekelöf
för intet ont anande
förbipasserande

klangen av vokaler tröstar

det är
kanske så
att enkelheten är
det som är det svåra
som att se en tår
i regnet
och kanske
är det så att
orden på det här pappret
brinner lika lätt

som fosfor