Hon skriker inne i sitt vakuum
Kvävd av sin innersta tystnad
Vilsen i tanken
Detta kan inte hända mig
Detta vill inte jag

Hon slår i dörrar
Lämnar sovrumsdörren stängd
Rättare sagt oöppnad
När hon öppnar
Bor han där inte längre

Skrik och gråt
Allt lika uttryckslöst
Inget som spelar någon roll
Varför är det aldrig tyst
Nu när hon är den som lever utan

Mörker från morgon till kväll
Nätter utan hopp
Sömnlös och pillerknaprande
Timmar som inte känns
Om ändå jag vore en björn

Vardags bestyr och planering
Det får inte börja nu
Om någon bara ville ringar
Om mitt barn ändå kunde se den jag är
Förlossningspsykosen allt mer påtagande