Midnattsolen tänder
glömda vågors skvalp
jag rörs av innerligheten
i det frånvarande
svärmar
ett stim
av gener

ibland flyter du upp till ytan
bara för svalkan från kusten
för ljudet av en annan
du är bara schizofren
så länge ingen tror dig
du är aldrig ensam
med dig själv

nattens fukt
letar sig genom springorna
genom ord
som aldrig sas
ändligheten var nyckeln
evigheten vittne
vi var vinden som dansade på vågorna
horisonten förintades
långsamt
i en ohörbar klaviatur