natten ruvar sina änglar svarta
är dom innerst inne saknar dom
dock sina vingar när dom skållades
av onskans herre miste många
mänskligheten och dess milda mjuka mönster
masklikt krälar dom och kravlar

väller mörkret framåt faller sparken
ofta bakåt utan ursäkt slår dom
offrets ögon segerns sötma suger
skoningslöst dom dricker blodet
som den fallne fällt se´n länge
söndersparkad som som en sandsäck

massan smackar våldet vinner
tänder sedan ljus för fallna skriver
runor för bortkomna mättar
magen rapar redligt nattens änglar
är för hemska ska nu sova
hoppas sömnen solen ser