vi kliver ur den varma bilen.en kall och mörk kväll i januari.jag kramar om din hand för att hålla värmen kvar.du är alltid så varm.och du är alltid så särskild för mej.du är obeskrivlig.

jag vill inte släppa taget,du är så varm.sockorna är dränkta i vatten som trängt sej in i dom slitna vinterskorna.kinderna är lätt röda,som om någon nypit dej.du har så underbart rosenröda kinder.

du ligger naken i sängen,och du är knappt vaken.jag ligger och kollar på dej.och håller en hand på din snövita hals.du somnar.du är så underbar.och så speciell för mej.

men detta är sista kvällen,och jag lämnar dej.när du sover.och du trodde jag skulle ligga brevid dej.men det är sista gången jag sviker dej nu.jag vill inte tynga ner dej mer.du är för vacker för att tynga ner.du ska känna dej fjäderlätt.nu släpper jag taget om dej.

alla sover,jag kan höra dom tunga andetagen på andra sidan väggen.alla sover,förutom jag.jag pussar din hjässa,och släcker lampan.du sover fortfarande lika tungt.nu är det sista gången jag får höra dina andetag.

jag tar med mej min väska som jag släpat med i onödan.jag går lätt som en älva till hallen.skorna är fortfarande blöta och kalla.jag låser upp dörren försiktigt.stänger den,och betraktar huset en sista gång.

nu går jag nerför stenplattorna,där vi jämt brukade gå tillsammans.hand i hand. och på sommaren var stenplattorna skyddade av stora röda rosor,dom skyddade plattorna.precis som jag har beskyddat dej.jag minns att jag aldrig vågat lukta på rosorna.för jag var rädd att ja skulle vara för hårdhänt och råka knäcka dom.jag rörde vid dej,men jag har varit för hårdhänt.så nu har jag lämnat dej,för din egen skull.inge mer skador på din insida.inga fler skador på mitt samvete.

nu vandrar jag vidare,utan dej.ljuset från ditt hus försvinner mer och mer.och jag vänder mej om flera gånger för att vara säker på att du inte följer efter mej.

det svider att lämna dej,men du klarar dej så mycket bättre utan mej.

- jag älskar dej,viskar jag.