Julen är en fin tid, alla är glada och snälla. Busschaufförer väntar på mig som kommer springande, och Åhlens håller julöppet.

Men. 

Julen är också en tid då allas näsor rinner, då bilar kör i diket vid uppfart 13, mammor och pappor går nästan i väggen av allt som ska göras. Kläder ska köpas, vinterdäck bytas, julskinkan inhandlas. Barnen kammas, fort iväg till kyrkan, lägenheten ska städas grundligt och vändas ut-och-in upp-och-ner.

En tid då man kommer ihåg dem man egentligen helst skulle vilja glömma, sin moster i Jönköping vars bredaxlade kroppsbyggnad alltid luktat som gammalt kvastskaft.

En tid då man får presenter som man inte alls gillar. Fula skjortor och tråkiga böcker, som till exempel skulle kunna handla om kontakten med sin inre andlighet. Vem vet.

Billigt godis från Polen, som föräldrar bär hem halkandes och snörvlandes från ICA, tänkandes att Fan jag glömde ju sätta på ugnen.

Och fastän allt är så stökigt, och buffligt, stressigt och fastän jag oftast är ganska besviken efteråt, så ser jag alltid fram emot julen. Jag kan fortfarande inte förstå varför..