För många inre hämningar, kvarlämningar
från innan jag lärde mig
flyga, kvar inuti
finns fortfarande förlamade muskler,
nervösa organ som oroligt vrider sig
vid blotta tanken på fullständig frihet

inga handbojade händer, inga
vingliga vingar i världen kan hindra mig nu
när jag flyger, och jag är en god flygare
men de inre hämningarna, kvarlämningarna
vingarna som inte vågar visa vad de går för
blickarna som ständigt vänder sig om
mot ett tivoli nittonhundranittitre

jag är åtta år gammal och jag kan se
hur hon sitter just bakom mig i karusellen
hon rider en magisk enhörning som strålar
av alla sagor jag någonsin hört
hennes händer svettigt slutna kring det
elfenbesnfärgade hornet
vingligt som om inga muskler rider hon
stadigt som om inre krafter höll henne på plats
blicken mot skyn
och hon får syn på mig
långt där uppe

jag flyger, och jag är en god flygare
trots inre hämningar, kvarlämningar
vissa svagheter som inte går att glömma bort
som förmågan att falla, som ett tivoli nittonhundranittitre
där hon just fått syn på mig, långt där borta

Jag är åtta år gammal och jag vill visa henne
hur man rider en enhörning
så jag dyker ner och jag drar henne med mig upp
men mina vingar vägrar växa ut
jag förstår ingenting, ser bara hur hennes ögonfransar
börja flaxa i panik
och vi faller och inga vingar i världen, ingen
åttaåring i världen
inte ens jag

minns mest skrapsår och blodiga popcorn
och hennes lillgamla röst som sa åt mig att inte svära
kanske lärde jag mig något nytt och bra den dagen
kanske glömde jag något gammalt och dåligt
jag vet bara att inga vingliga vingar i världen
kan hindra mig nu, när jag läser hennes vykort:

"hej,
jag vet att det var länge sen men
jag skickar det här kortet från ett tivoli till dig
och allt är bra nu, jag flyger, och jag är en god flygare
en jävla utomordentlig flygare"