Jag vet jag borde sova

då natten bjuder frid

försluta all min längtan

i nattens nådatid

men ensamheten griper

bär köld i mörkrets hägn

och själens tårar falla

ur ögat såsom regn

Det stjärnorna mig viska

ur överjordisk tröst

kan icke stävja sorgen

där inuti mitt bröst

det månen vänligt ordar

ur rymders poesi

förbleknar under himlen

och går mig blott förbi

Jag vet jag borde vila

men finner ingen ro

och finner icke längre

mitt hjärtas barnatro

den lindring natten ville

kan aldrig skänkas mig

ty själens tårar falla

i saknad efter dig

Bs-07