tänk vilken tur man kan ha
det är vad jag alltid får höra.

att jag..
har ett normalt liv.
är fri från sjukdomar.
har tak över huvudet.
får mat för dagen.
har vänner som uppskattar mig.
har en familj som älskar mig.
är lycklig som få.

vad synd,
kan jag tänka.
att jag inte kan uppskatta det.
fyfan för mig.

men..
när min pappa hatar mig,
och det enda jag hör om dagarna är hårda ord,
som skär genom mig och genom alla tjocka väggar runt om.
när jag rymmer hemifrån och bosätter mig,
på en brygga någonstans längs vattnet,
när jag fryser så jag skakar bara för att slippa gå hem.
när de jag kallat vänner,
anklagar mig för att ha psykiska problem och vara fullkomligt fel,
när jag själv börjar tro på deras ord.
när jag slutat äta,
för att slippa umgås med min familj,
och för att slippa sitta och känna mig tjock om kvällarna.

då börjar jag inbilla mig att mitt liv inte är så lyckligt trots allt.
men fyfan för mig, tänk på de stackars barnen i afrika.

men..
när jag går ut om kvällarna,
bara för en önskan att bli nerslagen.
när jag går på konsert,
bara för en önskan att bli ihjältrampad.
när jag inte sover om natten,
bara för en önskan att i mörkret slippa se och uppleva.



borde jag vara lycklig ändå?