Jorden snurrar runt sin egen axel
Stjärnorna talar i formation
Resan börjar högt över
Långsamt sänks vi ner.
En blå planet
Två isande poler

Under mjuka vita moln
Och allt det där min vän vet du är bara en illusion
Inga änglar vilar där, och när du ser upp och molnen tänts röda
Så brinner där ingen eld
Nej, för du vet min vän allt det där är bara en illusion

Så långsamt sänks vi ner.
Oceanen så blå, leder ej mot någon ände
Höga vita toppar resta mot skyn
Smälter i porlande bäckar
gröna växter och sjungande fåglar hyllar dess prakt

på andra sidan breder öknen ut sig
susande sand, cirkulerande gamar
långsamt sänks vi ner
Grått dis täcker städer
Guldkalven har givits liv
Ögon tittar stint ner

Ja min bror nu när vi lämnat illusionen
Vankar döttrar i trasiga kläder på gatan
Tuggar hungrande pojkar het sand
Strävar fäder efter andra händers verk
Glänsande bilar och påhittade märken
Värmer den frossandes bittra längtan.

Den övergivnes klagan
Säger slumpen följer ingen lag
Den som bär ett tungt kors på vikande ben
Tvivlar när bördan blir för tung. Hur kan den gode Guden finna mening och låta tyngden drabba mig.
Guldkalvens barmärtiga frälsare skriker vi kan inte acceptera en Gud som delar folk mellan himmel och helvete! Samtidigt äter han upp en växande pojkes lunch.

Den älskandes tårar fuktar jorden vackra blommor växer ur dess fukt
Talar till den tvivlande; du ser människor som förtärs av plågor och hyllar sen mitt namn, men när smärtan rammar dig själv förbannar du mitt verk.
Talar till den övergivne; lyft din blick över diset, ta emot alla mina gåvor
Talar till Guldkalvens profet: Du hycklare, du accepterar och frossar i dina hungrande bröders grödor, och blundar för helvetet på din jord. Hur sanna är dina ord?