Mot tingerns allt
när tankarna i alltet plöjs

när man blickar ner
då glimtar psykopatens urskuldsbrev
genom träsk vadar han
en stolt horisont speglar hans ögon

alla snår är offrens blod
den kärleksfulle mor
som slitit år efter år
utan att någonsin någon bryr sig om hennes väl
mer en få underbara strålar av rent vatten

till psykopatens egna grå själ
den som när efter offrens blod
den som trampar, utsätter livet för svek
tror han någonsin själv
att han står över den dom

som alla med insikt eller ej
kommer att ställa till svar
Varför göt du din moders blod?

psykopaten han får svar
han minns ni alla imorgon
han red med tärda fylledårar till slag
han triumferade sitt iskalla öga
att skriva till flickan där borta
en dikt doftande av mylla
gräs och hav.
Saltet är kvar och fossilen av allt liv
Till ett monument av den sargade viskning

Men alltid beundras psykopatens prisvärda ord

allt denna man sagt sig vara
är imorgon av alltet glömt.
men det han tvingade människor att bära
För en vit duva ut mot stjärnors bädd