när regnet föll ner som
himlens tårar
när den gråa slöjan
lade sig över solen
då kände du dig
ensamast i världen

när snön låg
som ett frostens täcke
över jorden för en stilla stund
då kände du dig som om ingen såg dig

när du vandrade i natten
när kölden kändes
som en hand mot kinden
då trodde du att dina tårar
inte fanns

när sorgen slet i dig
när du kände som hjärtat brast
som om allting var målat i svart

när du trodde att ingen
var vid din sida
då trodde du fel
du du kan inte vandra ensam

du kan inte dölja din sorg
ty någon vandrar bredvid dig
och håller en hand på din axel

även nu