Mitt på slagfältet.
Klockan har precis slagit 23.16.

Kungsgatan 12 ekar tom som en ihålig konservburk, med endast två bönor som ligger och trycker i botten av burken.
Den isiga kvällskylan tränger sig brutalt in under Dianas bruna, korta vinterjacka. Hon sneglar mot Emils nedsänkta tjuriga ansikte. Fortfarande...inte ett ord från honom...

- Men skärp dig! Det är ju nyår! försöker Diana.
Hennes tonfall är skarpt. Lika skarp som hans blick när han stirrar tillbaks mot henne.

De har slutat gå nu. Fyra fotsulor har frusit sig fast i snön på Kungsgatan 12.
Lyktstolpens orangea sken träffar de två, som en
strålkastare i decembernatten.
De är som två isstoder i det orangea skenet.
Klockan har precis slagit 23.47.
Deras två varma andedräkter möter den kyliga vinterluften och bildar ett rökmoln.
Som röksignaler med dolda meddelanden till varandra.

Emil tar av sig sin svarta handske och smeker Diana över kinden.
- Hur kunde det bli så här Diana? Allt som var så bra i somras...

Diana älskar när Emil är mjuk mot henne. Varför kunde det inte alltid vara så här?
En lång man med en hund går förbi och tittar på dem.
\"Ensam med en hund på nyårsafton. Ja...Varför inte?\" tänker Diana, när hon ser dem försvinna som en grå fläck längs bort på Kungsgatan.

Klockan har precis slagit 23.55.
Bara fem minuter kvar nu. Bara fem minturer kvar.
Emil visar sitt armbandsur och Diana säger inget utan nickar bara.
Ska de ens kyssas på tolvslaget? Det kanske inte vore någon bra idé...

Emil närmar sig Diana sakta och tar henne i sin famn.
Det känns mysigt men fel.
Hans kropp är varm. Inte som Dianas.
Hon avskyr sin kalla jacka. Hon avskyr detta kalla förhållande.

10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, GOTT NYTT ÅR!

Klockan har precis slagit 00.00.
Det är nytt år nu.
På Kungsgatan 12 går en ung man och kvinna hem.
Hem åt varsitt håll.