Varje gång jag närmar mig gläntan där vindarna mojnat

blåser mitt lejon iväg likt dimman i en storm.

Varje fågelkvitter som i skogen döljs för granen

sjunger att det är rätt att blåsa ut det ljus jag vill tända.

Varje gång antydan till en stig uppenbarar sig runt kröken

visar det säg att ingen tuva vill bära mina steg.

Varje natt jag vill sitta och titta på fallande stjärnor

kraxar kråkorna att jag gör fel som önskar mig salighet.

Varje steg mina knän i träsket tar känns dock sumpiga

om jag inte får följa blomflugans surrande mot vårängen.