och jag tror

att det som räddar oss

är nog att vi aldrig helt kan förstå

det är som om smärtan silades över oss

lite i taget

att hantera

För om den totala saknaden

vore oss begriplig

alltid

skulle vi aldrig orka

Jag tänker på det där du sa

om att just nu - precis här och nu

känns ju egentligen ingen smärta

jag har inte ont

jag märker inte att du inte finns någon annanstans

och precis här bredvid mig kanske du ändå inte skulle ha suttit

om du levat idag

Och jag tänker på det där du sa

om att det är vårt intellekt

som skapar sedan

och återskapar det redan passerade

som i sig även skapar sorgen

just därför

Kanske är det så

Tänk om det är så

Och när det verkligen gör ont

du vet när det hugger tag

vrider om

river upp

kanske det är vissheten som besöker oss

Låt den då komma

acceptera den för en stund

och låt den sedan gå