hon såg sprickorna i kanten
och färgen som flagnat med åren

det var höst när hennes penslar målade vår framtid
när hon log med sina röda läppar bakom den alldeles för
långa luggen
och sa att jag får mona lisa och blekna
och salvador dali skulle målat konturer från graven
om han såg oss nu

hon fanns alltid bakom vinflaskor på min balkong
hennes händer skrev fler historier på min hud
än jag vågat drömma om,
hennes ögon tog mig till himlen
och hennes läppar tog mig ännu högre

det blev kväll och som så många gånger förr viskade hon i mitt öra
paris är drömmen vi aldrig behöver vakna ur
och vi är sagan dom aldrig behöver sluta tro på

det är som när någon sliter ut ditt hjärta
och säger att nu vet du hur ont det kan göra,
hur mycket du kan beröra

hon såg sprickorna i kanten
och färgen som flagnat med åren
hon såg hjärtat

och kanske är det så
kanske handlar det inte om att hitta hem
utan vem man är när man väl gör det